Varje gång jag sitter här hos pappa gråter jag, tysta tårar som rinner ner för kinderna när jag håller handen på pappa. Eller snarare skalet av det som en gång var pappa.
Jag vet inte om han hör mig, eller förstår vad jag säger. Vet inte om han vet vem jag är längre.
Önskar så mycket att han en endaste gång till skulle se upp på mig och veta att det är jag som är här. Önskar så mycket att han någon gång till ska säga att han tycker om mig.
Egoistiska tankar, men det skulle betyda så mycket.
Varje gång jag går talar jag om hyr mycket jag älskar honom, och till svar får jag en tom frånvarande blick. Det gör ont, på riktigt, fast jag är vuxen.